Ett år i ord

Svårt att förstå att ett år redan passerat, känns lite skumt när jag reflektera och tänker tillbaka. För sommaren glassade man runt och gjorde precis vad som föl en i smaken. Det hade ju sin charm då och allt började på något viss efter en efter fest på countryn. Man byte numer och textade varandra lite. Tjejen man sneglat efter under sommaren var tydligen intresserad av mig. Grabben som tog livet med en klack spark och var verkligen inte ute efter något seriöst förhållande. Men livet funkade ju bra så var ju fast besluten om att leva livet i ensamhet. Tanken på barn var ju att det får min syskon skaffa skälv klarar jag mig utan. Vi träfas för en ficka hemma hos henne eller snarare lagenheten hon fick låna när hon flydde från sitt psykiskt instabila ex. Jag kliver av busen i Sätra det regnar i härdig precis som det gjort hela sommaren som det känns i alla fal dom senaste veckan. Jag kliver av bussen och tar några stapplade steg ut och ser mig omkring, allt är nytt har ej vart här för känner hur regnet faller och jag blir blöt. Jag ser henne hon kommer nu gående över övergångsstället. Vi säger hej så där stelt och lite osäkert som det lätt kan bli första gången på en dejt. Vi små springer lite sakta in under taket för att köpa lite fika bröd. Vi bestämmer oss för en kanel längd. Det visar sig att dom inte tar kort när hon ska betala så jag tar upp plånboken och betalar glättigt även om visa protester härs om att det är hon som ska bjuda på ficka då är det inte jag som ska betala. Åter igen ute i regnet springer vi vidare hem till lägenheten. Men halvägs till henne så har bulle påsen blivit så pass blöt att den inte längre håller, så längden far i backen. Jag plockar upp den skrapar lite lätt bort gruset som fastan på den och springer sedan vidare.

Efter en lättnads suck när vi väl kommit in under tack i trapphuset. Det är ett två vånings hus med balkonger in mot en grön plan. Vi vandrar upp för trapporna och öppnar dörren där vi mötts av en inte allt för gammal katt unge. Vi hänger av oss våra blötta ytter kläder och tar av oss skorna. Jag går och sätter mig i soffan medan hon går in i köket för att skära upp längden. Hon gör mig sedan sällskap i soffan. Vi pratas vis ytligt om lite allt möjligt även om mycket handlar om Furuvik ändå där vi jobbar. Så det faller ju sig rätt naturligt vi vid rör även hennes ex vid tillfälle. Jag klappar katten lite som sedan får för sig att liga mellan minna ben. Då kommer nog det som en definierar vår relation. Hon stärker ut sina händer och utan att tänka sig för så säger hon ”Ursäkta mig att jag gräver dig mellan benen jag för söker bara få ut min katt”. Efter det släppte allt vi skrattade och blev bekväma med varandra. Sen den dagen sova jag inte skälv på någon månad. Allt kändes bara rätt vi flyktade i hopp rätt tidigt även om vi kanske alltid gode det trots olika bostäder. Sen kom det som förenade allt ett positivt grav besked, jag vet vad jag hade sakt tidigare att jag aldrig skulle ha barn men det var ju ändå jag som slarvat med skydd så jag fick ju stå mitt kasst. Men det är ju klart jag är ju för abort men även så har jag ju svårt att se att man tar bort något som är mitt. Så löd ju mitt resonemang.

Tiden går och jag får ta flera jobbiga ekonomiska smällar så som att inte få jobbet man blivit muntligt lovat och visar sig att jag fått för mycket betalt av A-kassan så jag blir återbetalnings skyldig och kan ej få pengar därifrån för en tidigast om ett år. För tydligen var det mitt fel att dom slarvat. Jag får leva på noll kr och får tillför tro mig hjälp av min familj. Detta tar ju psykiskt på en på att man nu är uppe i sin vinter och höst depression. Sedan flyttar vi till östra vägen i Skutskär det börjar vända nu en fin ny lagenhet och ett steg tillbaka till normalt leven. Vi harvar oss fram på minne mala förutsättningar men det går. Bebis växer och växer i magen vi diskuterar namn och kön dagarna i ända. Man accepterar också för var dag som går att man ska bli far även om det är svårt att greppa. Våren rullar på och parken slår upp sina portar för en ny säsong. Går inte en dag utan att nån frågar hur det går med allt. Det var inge kul för kändes som inte jag var relevant i mitt eget liv en hämsk och underlig känsla. Dagarna ramlar på och så var det tid för min brors student. Ja men det är klart det är då lila Neo ska passa på att titta ut. Måste ju medge att en förlossning var mycket intressanta att medverka på en vad jag väntat på. Var ju sugen på att göra barnmorskans jobb alldeles för nyfiken och för inne i det antagligen.

Tiden efter när han var ut fram till nu har väl varit både traumatiska, intressant och underbar livet är både upp och ner och back å fram. Jag är väl skälv medveten om att jag gör allt för många fel dagligen. Men jag har ju alldeles för svårt att fina mig skälv i rollen jag klätt på mig nu. En roll som har ett oskrivet manus och en regissör vars senaste alster var myrornas krig samt en mot spelare som inte talar språket. Jag borde kunna spela ut helt men när inga rammar ges då spelar jag min roll i knappnåls huvud. Men jag älskar er båda till boten av mitt hjärta och jag hoppas ni kan ha lite tålamod med mig. Även om ni inte ska behöva ha det. Jag vill inte vara en statist i någons annans dröm och verklighet. Jag har blivit tilldelat en huvudroll då vill jag också försöka spela den.



Älskar er mer och mer för vare dag som går

Detta stycke dediceras till Natta och Neo